Heb 12 | SweKarlXII | STEP | Efter wi nu hafwa om oss en så stor hop med wittnen, låt oss aflägga synden, som alltid låder wid oss, och gör oss tröga; och låt oss med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är;

‏ Hebrews 12

Lef tålig, fridsam, helig. Fly säkerhet och ordets förakt.

1 Efter wi nu hafwa om oss en så stor hop med wittnen, låt oss aflägga synden, som alltid låder wid oss, och gör oss tröga; och låt oss med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är; 2 Och se på Jesum, som tron begynt och fullkomnat hafwer, hwilken, då Han måtte haft glädje, led korset, och aktade icke smäleken; och är sittande på högra handen på Guds stol. 3 Tänker på Honom, som af syndare sådan gensägelse led emot sig, att I icke tröttens i edert sinne, gifwande eder utöfwer. 4 Ty I hafwen icke ännu allt intill blods emot ståndit, kämpande emot synden; 5 Och hafwer redan förgätit den tröst, som till eder talar, likasom till sina barn: Min son, förakta icke HERrens aga; och gif dig icke utöfwer, då du näpses af Honom. 6 Ty hwem HERren älskar, den agar Han; men Han gisslar hwar och en son, Han anammar. 7 Hwar I nu liden agan, så bjuder sig Gud till eder såsom till barn; ty hwilken är den son, som hans fader icke agar? 8 Ären I utan aga, i hwilken alle delaktige wordne äro, så ären I oäkta, och icke barn. 9 Hafwa wi nu köttsliga fäder, som oss aga, och frukta dem, skola wi då icke mycket mer underdånige wara den anderliga Fadren, att wi må lefwa? 10 Och de förra hafwa agat oss i några få dagar, efter som dem syntes; men denne till det, som nyttigt är, att wi måga få Hans helgelse. 11 All aga synes nu icke wara till fröjd, utan till ångest; men sedan wedergäller Han en fridsam rättfärdighetens frukt dem, som deruti öfwade äro; 12 Derföre lyfter upp edra lata händer och trötta knän. 13 Och stiger wissa steg med edra fötter, att icke någon haltar såsom en ofärdig, utan hellre helbregda warder. 14 Farer efter frid med alla; och efter helgelse, utan hwilken ingen får se HERran. 15 Och ser till, att ingen försummar Guds nåd, att icke uppwäxer någon bitter rot, och gör något hinder, och många måtte genom henne besmittade warda. 16 Att ingen ware en bolare, eller ohelig såsom Esau, hwilken för en måltid bortsålde sin förstfödslorätt. 17 Men I weten, att då han wille sedan med arfsrätt få wälsignelse, wardt han bortdrifwen; och war honom då intet rum till någon bot, ändock han med tårar derefter sökte. 18 Ty I ären icke gångne till det berget, der man på taga kunde, och med eld brann, eller till töcknet, och mörkret, och stormen; 19 Och basunsklanget, och till ordarösten, hwilka de wedersakade, som henne hörde, begärande att ordet skulle dem ju icke sagdt warda. 20 Ty de förmådde icke lida det, som der sades: Om något djur kom wid berget, skulle det stenas, eller skjutas igenom. 21 Och så förskräckelig war den synen, att Mose sade: Jag är förskräckt, och bäfwar 22 Utan I ären komne till Sions berg, och till lefwande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga englaskaran; 23 Och till de försföddas församling, som i himmelen äro beskrifne; och till Gud, som alla dömer, och till de fullkomliga rättfärdigas andar; 24 Och till Nya testamentets Medlare JEsus, och till stänkelseblodet, som bättre talar än Abels blod. 25 Ser till, att I icke wedersaken Honom, som med eder talar; ty kunde icke de undfly, som wedersakade Honom, som talade på jorden; huru mycket mindre wi, om wi wedersaka Honom, som af himmelen talar? 26 Hwilkens röst på den tid gjorde jorden bäfwande; men nu lofwar Han, och säger: Ännu en tid skall jag göra bäfwande, icke allenast jorden, utan ock himmelen. 27 Det Han säger: ännu en tid, det gifwer tillkänna de tings förwandling, som bäfwa, såsom de der gjorda äro; på det de ting blifwa skola, som obäfwande äro. 28 Derföre, efter wi få det rike, som icke bäfwa kan, hafwa wi nåd, genom hwilken wi tjena Gudi, till att täckas Honom med tuktighet och fruktan. 29 Ty wår Gud är en förtärande eld.